Sitter hemma hos pappa i soffan och kollar på barnprogram med brorsorna. Det var en söt tecknad liten gubbe som några bråkade med och det slog mig nu när jag tänker till att det finns ingen film som kan ge en så dåligt samvete som skönheten och odjuret, då skönhetens pappa blir mobbad och går i den där mörka skogen helt själv.
Jag tyckte så synd om honom när jag var liten alltså. Man tror att man växer ifrån vissa saker med tiden men faktum är att jag såg den igen för bara några månader sen och jag tyckte exakt lika synd om honom, om inte ännu mer till och med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar