Mamma är iallafall en kvinna med massor av energi. Har en stark karisma och vill alltid vara alla tillags. Vi bråkade, verkligen, apmycket när vi bodde tillsammans i Örsundsbro. Sen bodde vi inte ihop på två år. Vi sågs ju och så. Men jag tror det var det vi behövde, space. Idag, så kan jag fortfarande tycka det är roligt att reta upp henne. Haha eller alltså det är verkligen skitkul. Hon kan bli så jävla less och arg på mig, och jag skrattar så mycket. Det jag skulle komma till iallafall är att idag är hon inte bara en mamma utan också en av mina bättre vänner. Hon vet allt om mig. Men hon verkar gilla mig ändå och det är väl tur det. Haha. Min söta lilla mamma.
Pappa är en snubbe som är stark, både psykiskt som fysiskt. Haha. Och han är jävligt cool tycker jag. Han är min idol här i livet. Jag har inte haft någon tonårsidol, typ som vissa har kändisar och så. Har aldrig haft sånt, utan det har vart min pappa som i de senare tonåren visade sig vara min typiska förebild. Vi är bra lika ibland. Vi har väl inte heller alltid vart på samma sida här i livet, och om jag ska vara ärlig så har det var jävligt dåligt mellan oss. Men för några år sen så förändras det. Kan vara en av de bättre grejerna som hänt i mitt liv, ett starkt band mellan en förälder är ju en jävligt bra gåva. Är glad att jag har dig som pappa och dig mamma som mamma.
Jag tänkte avsluta här men jag kom på mig själv, dålig stil nästan. Jag höll ju på att glömma de andra två föräldrarna till mig. Inte de biologiska men de som alltid hållt ihop och vart min trygga grund här i livet när mamma och pappa inte fanns där.
Farmor och farfar. Som jag nämnt tidigare så fanns de alltid där. Nu kanske många tänker, men jaja, vi fattar de fanns där och ser det inte så unikt som jag gör. Fine for me! När jag var liten, vill säga nästintill nyfödd var min mamma knappt mammaledig, hon jobbade konstant och pappa var jävligt ung för ett barn, det måste jag då säga. Så farmor och farfar fanns där och tog hand om mig, de var de jag var hos. Det är dom två som har alla bebisfilmer på mig och överdrivet med bilder. Jag ville alltid vara hos dem för det var ju mitt hem. De lekte med mig, åkte med mig på utflykter, de tog mig utomlands, fick mig att börja på massa aktiviteter, har alltid hämtat mig när jag ringt om det så var mitt i natten. De lärde mig saker som finns i mig än idag.
Jag har inte tänkt tillbaka på det här på länge, så jag måste säga att i skrivande stund är jag väldigt blödig, nära en glädjetår faktiskt. Så snälla de har vart mot mig, synd att man ibland var för dum för att fatta det.
Jag kommer ihåg att när mina föräldrar tyckte att jag skulle sova hemma så grät jag ofta och vägrade släppa farmors famn. Ibland nattade hon mig hemma hos mamma och pappa. Jag ville inte att hon skulle lämna mig, jag försökte alltid trassla in mina ben i hennes för att jag var så rädd att hon skulle gå hem och då tänkte jag att jag skulle vakna när hon försökte ta sig loss. Men jag vaknade alltid upp själv på morgonen ändå. Så det funkade ju inte så bra den taktiken direkt. Det kan ni ju hålla med om haha. Tråkigt nog har jag bara nått svagt minne av bra stunder med mamma och pappa, utan alla är faktiskt ihop med farmor och farfar. Att jag inte har så många minnen tillsammans med de är inget jag är speciellt ledsen över idag, något man fick ta som det var och acceptera det. Jag hade ju det bra med farmor och farfar, det är ju det som är viktigast. Att man hade det bra. Livet är långt och mamma och pappa finns där för mig idag och det gör mig riktigt glad, jag älskar er alla oerhört mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar