En blond liten tjej som log och var väldigt snäll ville jag bli kompis med. Till och med bästa. Vi började vara och vi bjöd varandra på våra kalas vi hade och lärde tillslut känna varandra riktigt bra. För sju år sen sa vi till varandra att vi var bästa kompisar. Ni kommer väl ihåg hur det var förr, när man frågade chans på killar, skickade lappar med rutor i där man fick kryssa i om man ville bli ihop eller inte och när man skickade kompisar för att göra slut. Ungefär så var det ju.
Samma sak med kompisar. De kom ju också och gick. Men på något sätt är vi sammankopplade fortfarande, och det är ganska stort för mig. Att ha en annan människa att dela sitt liv med. Jag menar tjejen har vart med mig i mitt liv i sju år, fattar ni hur många ord man har sagt till varandra, hur mycket man skrattat och gråtit ihop, gjort och inte gjort. Tror hon känner mig bättre än vad jag själv gör ibland. En vän som aldrig svikit mig och visat mig vad riktig vänskap är, som en syster på något sätt. Vi kan diskutera och tjaffsa utan att känna att man kommer lämna varandra i sticket eller att när man blir sams igen, att det inte kommer vara som förr emellan oss. Men det blir alltid som förr, man löser det ihop. För det är ju så man gör om man vill att något ska hålla. Tillit och ärlighet. Fina grejer sö!
Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer utan att det ska låta uttjatat och smörigt men hon är ju en stor del av mig och mitt liv och jag behöver hennes råd och umgänge. Jag behöver någon att visa och berätta saker för. Jag behöver någon att gråta ut hos när annat faller isär. Vid sådana tillfällen behöver man en vän och det har jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar