back in the days

Jag har förträngt min skrift. Jag har stirrat som en blind på mina tomma inlägg de senaste månaderna. Jag skriver lite, suddar, skriver lite igen, suddar ut det och försöker sedan med något annat men slutar ändå alltid på samma sätt, lämnar sidan oskriven och utsuddad. 

I min kropp finns en längtan efter att få skriva ett långt inlägg som är bra och intressant. Men känns aldrig som att man kommer lyckas och jag vågar aldrig försöka. Men den som inte vågar vinner inget. Så jag tänkte våga mig på det här en gång för alla. Misslyckas jag så misslyckas jag inte så mycket mer man kan göra.. 

Året var 2005. Året då jag slutade sexan. Året jag fyllde 13 år och året jag började sjuan. Det var fem år sedan. FEM ÅR! Jag kommer ihåg det så väl. Jag tyckte att jag var så stor på den tiden, fast det var ju det sista man var. Man fattade aldrig varför ens föräldrar var så oroliga när man var ute om kvällarna, man trodde att de vill göra livet till ens helvete fast de bara ville väl. Man tyckte så mycket fast man fattade så lite. 

När jag ser 13 åringar idag som röker, dricker och allt vad det innebär så vrider sig något i min kropp och mina tankar säger sluta ni är alldeles för unga. Men där stod man själv en gång i tiden. Man kom hem till mamma och hon kände röklukten man förgäves försökt få bort med diverse saker som parfym och lotion. När frågan sedan kom om man rökte så svarade man att man hållit den åt en kompis och att lukten måste satt sig då. Jag vet inte om man på den tiden trodde att det skulle funka men så dum var man. Ibland fick man utegångsförbud för att man druckit och ibland inga pengar för att man rökt. Straff som gjorde att vreden i en vände och vred på sig och vad arg man var och man förstod inte alls när de sa att de bara ville väl. 

Det var en mycket större gemenskap på den tiden. Mer fester. Mer kompisar. Mer killar. Typiska tonårsfester där något alltid gick fel, någon behövde magpumpas, någon exploderade och började grina över något som inte hade någon större betydelse för allmänheten. Någon tjej gjorde bort sig totalt och alla visste hur stor ångest hon skulle komma och ha dagen efter. I soffan satt några och hånglade och runt hörnet höll några på med det man kallar sex idag. Toan var ockuperad av ett gäng tjejer där den yngsta höll i toalettstolen och hulkar sig för fullt samtidigt som de andra håller hennes hår. Vardagsmat på en tonårsfest kanske man kan säga. 

När man gått igenom sånt så efter ett tag ser man ett mönster och då väljer man själv vem man ska vara, hur man ska bete sig och vad man ska säga. Det finns vissa som aldrig ser det där mönstret och som alltid vaknar upp med samma ångest. 

Det kom in en ny krets av människor och en fin kille. Den här hösten så satsade jag lite mer på sporten och drog ner på allt. Säger inte att jag slutade. En helg blev det en liten fest för fyra personer. Två bästa vänner och en till kille och så jag. Det var en kväll som gjorde mig varm i hjärtat för det var bara vi och för mig fanns det inget ont i den bubblan. Men som man säger så hinner alltid verkligheten ikapp och den gjorde det även då, hårdare än någonsin.

Någonstans i den här röran blev jag kär. Även om saker och ting inte alltid varit som en kärlekshistoria igenom åren så har känslorna för den där killen aldrig lämnat mig. Även när jag försökte radera allt, gömma allt jag kände för honom så långt inom mig som möjligt eller när jag försökte ersätta honom med andra så vart det aldrig samma grej. Det var liksom han jag skulle ha. Känslorna hittade alltid tillbaka till sin ursprungliga position, den genuina kärleken mitt hjärta ville ha. Och tur var väl kanske det för idag är känslorna över hela mig och han är min.