Så 18! Äntligen! Min fina tjej. Som vi längtat efter den här dagen och nu är den här. Vad kul vi kommer att ha, jag har egentligen inte vart ut så många gånger sen jag fyllde arton. Har liksom inte sett så stor mening i det, någon gång har jag vart ut bara för att jag kan och andra för att någon fyllt år eller vart en sån dag då "man ska ut". Men egentligen har jag bara väntat på Fanny eftersom att jag vill göra allt med henne, så himla tråkigt att uppleva saker utan att ha henne vid min sida.
Jag har suttit och kollat igenom arkiven de senaste dagarna och bara blickat tillbaka och tänkt på alla stunder vi haft ihop, vad vi gjort och hur vi gjorde det. Eftersom att jag sällan skriver nu förtiden så tänkte jag att jag skulle lägga ner lite ord just denna dag, om just denna tjej och hur vi är när vi är tillsammans.
För det första har hon vart min andra halva igenom vårt och torrt de senaste sju åren, det är fan många år och med det förstår ni att man känner varandra väldigt djupt. Ibland är vi som ett par, eller som vi brukar säga till varandra, systern man aldrig fick. Vi kan tjafsa, vara riktigt oense om saker, dela så otroligt olika meningar, har helt olika stilar och ja det finns säkert hur mycket som helst mer. För oss handlar det inte om att vara hur lika som helst, eftersom vi får det bevisat om och om igen att vi är varandras motsats. Två lika sidor på en magnet stöter ifrån varandra och de olika klickar, visst?
Engång när jag åkte hem från Fannys lilla enrummare en enkel vardag så slog det mig, att i tre timmar hade vi inte satt på tvn, inte satt på någon musik, inte använt något annat än våra munnar för att kommunicera med varandra. Det skulle aldrig hända med någon annan för så mycket har jag inte att säga andra människor under så lång tid. Men med Fanny är det en helt annan sak. Vi pratade inte ens om något speciellt, man bara hittar ett samtalsämne sen bara flyter det på. Det är typ som att prata med mig själv, det faller sig så naturligt.
Jag kan göra bort mig hur mycket som helst, jag kan säga så konstiga saker, fråga om råd och jag vet att hon alltid finns där för att säga vad hon tycker. Är hon less på mitt tjat om något så visar hon det, tycker hon att jag inte ska göra si och så, så berättar hon det och hon skulle aldrig göra bort mig inför folk, aldrig sticka kniven i ryggen på mig. Varför jag är så säker på det är för att vi för det första gått igenom så svåra perioder och fortfarande hittat tillbaka till varandra och att jag litar så enormt på henne, skulle hon svika mig skulle jag inte tro på ordet tillit längre. Jag känner mig liksom, hemma, när jag är med henne. Jag känner mig så otroligt trygg i hennes närhet. Har jag henne, har jag allt.
I veckan så låg vi som vanligt utan tvn påslagen och bara låg och pratade. Fanny sa, tänk om du hade vart kille! Jag svarade med någon konstig min och såg väl aningen frågande ut. Då sa hon, ja men tänk om du hade vart det, hade vi haft LITE najs förhållande eller? Allt hade ju vart så jävla perfekt. Så naturligt, man kunde göra allt, säga allt men ändå så va man ihop. Jag började skratta och höll med. Vi hade ju nått klimax för länge sen tänkte jag.
Men älskling nu ska jag inte babbla mer, grattis på din stora dag. Jag älskar dig Fanny.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar